mera tankar om josefinas bild

Du vet det började med att den digitala tvåan blev till en etta, som en minut senare blev till ett streck men då kom inte bussen ändå. Lysdioderna formade en tia. Minuterna tickade men ingen buss kom. Vindarna blåste av mig mössan. Min pagefrisyr hamnade i munnen. Jag kollade busstidtabellen. Allt verkade stämma. Men bussen uteblev. Folket i busskuren svor, spottade, ringde hem och sa: sätt er till bords, jag kommer snart.
Jag tittade på klockan, följde visarens mekaniska cirkelrörelse och när jag åter tittade upp var dem borta. Ja, helt borta. Folket alltså. Starkare vindar blåste in från öst. Eller kanske från något annat väderstreck. Jag har faktiskt ingen aning. Jag tappade liksom all uppfattning om, ja, allt. Men så kom en hårtork kom hoppande längs Valhallavägen och stannade och tittade på mig där jag satt och väntade på bussen. Den frågade varför jag satt där jag satt, på en flisig och nerklottrad bänkskiva. Jag svarade helt enkelt att jag inte hade bråttom så jag kunde lika gärna vänta in den bortsprungna bussen. Jag frågande om den ville hålla mig sällskap. Den skrattade och slog på varmluften. Jag flög som en projektil mot glasväggen som givetvis sprack. Jag väger ändå en sextio kilo. Men hårfönen gav sig inte där jag låg blödande i pusselbitar av pansarglas. Klädesplagg efter klädesplagg blåste den av mig. Först när jag var fullständigt naken lät den mg vara. Samlade ihop mina kläder och hoppade vidare. Paff som vem som helst skulle vara om den blivit utsatt för ett sådant attentat satte jag mig i skräddarställning och började leta efter såren därifrån blodet flödade. Trettiosex sår hittade jag bara vänster sida av kroppen. Jag tänkte här kan jag inte sitta iklädd gåshud och se frusen ut. Så jag drog fingret i en rännil och smekte blodfärg på mina blåfrusna läppar. Sedan började allt röra sig utan konturernas struktur. Allt rörde sig i snabbhet bortom mina ögons förståelse. Mina sår torkade till skorpor och fräknade min kropp. Snö föll och landade i mitt hår som mjällkorn. Men den smalt bort. En vitsippa växte fram mellan gatans betongrutor och kittlade mig i knävecket. Mitt hår lekte i sommarsolen och nådde mig numera till midjan och de gula lysdioderna sa mig att bussen kommer om tre minuter.